Pyspunka är inge bra...

Då har man fått prova på det också. Kollapsad lunga. Jag skyller allt på fotbollen. När Sverige mötte Österrike i VM-kvalet så fick jag ont i bröstet och trodde att jag svalt fel eller liknande. Gick en aning tyngre att andas också så jag var helt övertygad om att jag fått influensan. Jag har aldrig haft den tidigare så det var väl dags nu.

Dagen efter vaknade jag med samma känsla i bröstet och med ca 20 slag högre vilopuls än vanligt. Då började jag bli lite lur. Åsa och jag var iväg och kollade på ett hus och fikade. Ingen skillnad på andning och puls. På eftermiddagen ringde jag till sjukvårdsupplysningen och de tyckte att jag skulle till akuten, fick inte ens köra själv.

Väl därinne och efter 4 h väntan fick jag bli röntgad och när läkaren kom tillbaka efter att sett röntgen sa han -"Sitt ner, stå inte upp". Shit, tänkte jag, nu kommer dödsdomen. Men det var bara en "pneumothorax".

Sen blev det slang i bröstet för mig på IVA där de behandlade mig som om jag höll på att dö. Sen ner på lungavdelningen. Sängliggande tillsammans med lungcancersjuka och kol-patienter. Var nog bra så man inte tyckte för synd om sig själv. 4 dagar senare drog de dränet och jag fick åka hem för att titta på Tyskland-Sverige i VM-kvalet.

Morgonen efter åkte jag in igen med samma ihopkorvade lunga som tidigare. Ny slang och mer morfin. Dagarna flöt ihop då jag såg jaktdagarna försvinna. Lungan kollapsade återigen och diskussion om operation togs upp av läkaren. Min lunga tog sista chansen och läkte ihop innan operation blev nödvändig. Tack för det.

Skall ta det lugnt med fotboll framöver. Tyvärr får jag ställa in Marcia Longa som går av stapeln i slutet av januari. Jag siktar på att kunna åka skidor på motion-motions-nivå då.

Några slutsatser från sjukhussängen:

• Vi har det sjukt bra i Sverige vad gäller sjukvården. 
• Det är fantastisk personal som jobbar på Östersunds sjukhus. 
• Sjukhusmaten är riktigt bra, möjligen faller fiskpuddingen utanför ramen. 
• Varför går man ut och röker när man ligger på lungavdelningen och behandlas för Kol? Har man gett upp eller är man bara dum i huvudet nå jävulskt? Jag är inte sugen på att finansiera sånt med min skatt. 

Tjear för Ester

Tjäder är fågeljägarens storvilt. Ester och jag lyckades få till det en sen kväll när jag smög ut från älgjaktsbubblan för att få lite luft. Ester gick med mig på löpa ca 150-200 m för att sen bli överraskad av att tjädern lyfte från sin nattkvist. Tur att himlen var ljus annars hade jag bara hört den. Värmer nå grymt!

En värdig efterföljare

Min käre bror har skaffat sig en jämte. Alfons 2 år gammal har redan några älgar på sitt samvete och har helt klart börjat sin karriär på ett mycket bättre sätt än Calvert.

Verkar på en gång förstått vad han skall göra. Älg skall stå still, då skäller jag, älg springer då kniper jag igen och försöker få stopp.

Grymt kul. Synd bara att man inte får plats med både älgjakt och fågeljakt på samma nivå.

En tråkig sak.

Calvert har jagat vidare. Han blev 12 år och saknad av många. Kanske inte främst för jakten utan för personligheten. Snällare hund tror jag aldrig jag sett. Vid skjutna älgar så skällde han av glädje och viftade på svansen åt alla utom möjligen andra hundar som tyckte att älgen var deras. Min bror och jag har i princip delat på honom och jag är glad för att han fått vara med och bidragit i hans familj också. Ungarnas favorit ryktas det om.

Kommer aldrig glömma kalven jag sköt för dig hösten efter att du fått en älgkos klöv rakt över nacken. Vi tog revansch på henne!

Sällan men exklusivt!

 

Man blir ju lite religiös när man tittar igenom lite bilder. Gillar ripor och gillar Ester och Tindra. Ser att jag höll på med apport senast...bara sådär 3 år sen. Det är kirrat och Ester är i segrarklass. Det har gått bra.

Ett berg byts mot ett annat

11:e februari var deadline för apporteringsinlärning med Ester. Jag kan erkänna att jag är halvdöd. Hon kan apportera men fortfarande faller hon tillbaka till att slarva nå gud förb..

Bara att nöta på. Jag tror att hon kommer att bli grym på det vad det lider. Just nu så har apporteringsberget ersatts av ett diskberg, eller rättare sagt diskbråcksberg. Hur kan jag, vältränade jag som knappt är 20 år få ett diskbråck?!

Läkarn sa att det är vanligast mellan 35 och 45 år och tydligen är jag i det intervallet.

Har aldrig varit direkt förtjust i smärta men de senaste 3 veckorna har nog varit de grymmaste jag varit med om. Från början var det bara intravenöst morfin som fick mig att kunna sova. Men nu är det bättre och jag tror att det går åt rätt håll. Har fått ändra om träning för tävling till träning för att få till ryggen. Känns ändå som att det var lätt att ställa om sig.

2 månaders plan ......på apport.

Ja då har man mött ett berg. Berget heter Esters apportering. Eller kanske det heter "Eriks vilja att nå framsteg i kombination med otålighet".

Hon tycker om en apportbock lite förmycket och de andra inte alls. Pratade med allmighty Lena igår och som alltid känner man sig laddad för nya försök med nya infallsvinklar efter ett samtal med henne.

Såhär blir det. 2 månadersplan, håll fast skall befästas stenhårt innan jag går vidare med annat. Därefter små steg med den bocken som lilla E gillar. Sen börja om med någon hon inte är så förtjust i. Om jag räknar framåt i tiden så skall hon vara färdig 11 februari 2011, eller säg måndagen efter då.

Bara att jobba på och inte ge sig samtidigt som jag måste hålla mig själv i skinnet så jag inte "bara skall testa om hon klarar av det". Då är det bättre att låta henne köra det hon kan en gång extra.

Jag låter så klok.......återkommer med delresultat.