Isa tror jag att hon skulle heta. Liten, fet, cool, valpdoftande valp. Fick mig att tänka på Cavve när han var liten. Obrydd som en gammal hund och väldigt social. Isa somnade mellan mina fötter när vi drack kaffe och hon ingav ett otroligt förtroende då hon gick till dörren satte sig ned och gnällde vilket betydde "Jag är skitnödig".
Medelpad Classic Ski gick av stapeln i Söndags.
Efter 4 km trampar en av mina medkombatanter på min truga och jag sliter upp staven och kör ner den.....rakt igenom den stenhårda snön, trugan har lossnat. Redan första gången insåg jag att det var kört. Tvärnitade och vände om för att hämta den. Hittade den och tryckte dit den igen. Dammade på och kom faktiskt ikapp tätklungan efter någon km. Känner hur jag kan ligga och ta igen mig längst bak i klungan och det blir ganska gemytligt att ligga och staka i solskenet. Då händer det igen. Trugj*veln lossnar igen. Tvärnit och samma sak återupprepar sig. Nu går det tyngre att staka ikapp klungan och jag känner att det kostar mer än det smakar. Efter en mil innan största backen ligger jag ca 2 min efter täten. I backen kan jag gasa på så mycket jag vill, tappar trugan 3 ggr till och börjar bli redigt förbannad. Ingen kan ge mig någon stav i vätskekontrollen och tillslut trycker jag ned staven igenom snön och trugan försvinner. Misär. Ca 2,5 mil åker jag i princip med en stav och laddar upp ett humör som skulle få en härdsmälta att stelna av ren respekt. När det är 15 km kvar får jag nya stavar av Emil som har kört Petter Solberg-rally för att åka hem och hämta nya stavar. Sen är det full ösning in till mål där mitt humör har, med hjälp av stakningen, förvandlats till ett lamms.
Summerar man så inser man några enkla saker:
