Ester, sanslöst glad över ettan...
Har gått omkring på några små moln i veckan och tur är nog det för tid över för reflektioner har det inte funnits. Snabbaste veckan på länge. Sova, äta, jobba, äta, önskan om träning, sova, äta, jobba etc. etc.
Hursom, skall dokumentera ner Esters stordåd så jag har det gjort.
Kvällen innan var Åsa, Tindra, Ester och jag ute på promenad efter att vi hittat stugan och burit in all packning. Ester var så uppe i varv så ett och annat ord om att starten imorgon var helt meningslös lämnade mina läppar. Hon kände nog av att jag var lite nervös, gissar att det gynnande hennes livfullhet en del.
På morgonen efter var det bandvagn upp på fjället. Ester somnade efter en kvart och låg sen och halvslumrade hela vägen upp. Ut på fjället och Ester skulle ut i andra släpp. Första släpp innehöll mer än 10 ripor som inte var direkt sugna på att sitta kvar för två fartgalningar. Ja, tänkte jag, fort kommer det att gå.
Ester iväg. Hon gjorde några fina sökvändor och revierade bra. De blev större och större och snart kändes det som att det var en vuxen hund på jakt. Båda hundarna jobbade på bra. Ester drog an på något uppmot en fjällkant och jag insåg fort att hon tänkte inte vända för att glädja mig. Nu var de ripa i nosen! Hon stannade till ca 300 m upp i sluttningen och sen gick ripan. Ester efter en bit men vände om, påväg tillbaka lyfte det 2 ripor till men hon verkade inte märka det. Hon kom ner igen och avslutade släppet med att komma direkt på inkallningen. Mycket god fart och stil och en chans som hon inte tog vara på sammanfattade domaren.
Nästkommande 2 släppen fortsatte hon att jobba fantastiskt bra med kontakt och stort, fint sök. Det märktes att vi tränat en hel del då hon inte var så intesserad av att stanna på öppna ytor utan helst ville dit hon trodde att det satt fågel.
Så fjärde släpp efter runt 55 minuters total släpptid går partnern in i en flock på ca 8-10 ripor som blir stötta. En flyger förbi Ester och jag blåser sitt signal. Hon sätter sig direkt och tittar efter ripan. Jag ser att fågeln slår 150 m nedanför oss och får med mig Ester dit. I perfekt vind gör Ester en söktur och plötsligt står hon i fast stånd. Jag signalerar till domarn som kommer ner och vi går ner. Jag kör på E och hon avancerar fram till en snöklump, då går ripan, domarn skjuter och jag blåser sittsignal. Pang i backen och där sitter hon. Inte ett steg, tror nästan att det blev ett stjärtmärke i snön. Jag går fram till henne och berömmer lite och klappar henne, hon är helt lugn, sitter bara och tittar.
Domarn säger att det är ok att släppa på igen och jag gör det. Ester går upp 50 m i en båge mot vinden och står igen, stenhårt. Vet inte riktigt vad jag tänkte men jag tror att det inte var något alls. Allt kändes som att vi gjort det 100-tals ggr. Går upp skickar på henne och hon avancerar fort och exakt och sitter direkt på signal, helt lugn igen. Shit, vilken känsla!
Sen släpper jag på igen och då har partnern kommit ner till oss och tillsammans hittar de en till fågel som de gemensamt stöter men Ester sitter som gjuten på sittsignalen från mig och även partnern sitter still.
Domaren avbryter och vi samlas. När det går upp för mig att vi får en etta tar jag det med ro. Det är klart att jag är vansinnigt glad men jag fattar det bara inte.
När vi sen åker mot bandvagnarna och resten av hundarna kämpar med att hitta ripa börjar jag gå och småle och tänker på Lena och Patrick och Åsa. Vilken kioskvältare!


